Jag är inte missnöjd på något vis. Jag har precis det jag behöver och mycket till, jag lever ju till och med i något sorts överflöd. Men ändå. Ja nu kom det, ändå så är det någonting som saknas. Och jag vet inte vad det är. Jag har ingen som helst aning. Men på grund av det så kan jag inte förmå mig att känna pur lycka, vilket jag borde? Jag har som uppnått det jag ville, en stabil grund och någonstans att bo. Jag har världens bästa jobb och ett otroligt fördelaktigt boende i ett bra läge med lagom nära till allt. Men ändå så känns det.. ja, tomt?
Det värsta/bästa är att det var precis samma känsla som fick mig att ta mitt pick och pack en augustikväll för två år sedan och åka bort som aupair. Jag vill liksom bort, men jag vet inte var eller varför. Jag trivs ju här för sjutton, jag är ju ett i-land om man jämför med förut. Jag är så himla mycket så att jag knappt kan greppa det i och för sig.
Men varför är det såhär? Det kan ju inte ni svara på, naturligtvis. Men det är lustigt, jag nöjer mig med så lite men det stora gör att jag mest bara fundera på vad jag vill härnäst. Och det är ju det också. Ska jag prata i telefon resten av mitt liv? Kommer jag att fara utomlands som allt annat löst folk i min ålder? Jag vet ju för sjutton inte ens vad som händer nästa helg.
Fast jag trivs ändå med mitt liv, det är skitbra, utvecklande och alla andra positiva ord som är svårtstavade men som ser bra ut att skriva. Och ska jag vara riktigt såndär så känns inte ens sommaren sådär speciellt överväldigande. Jag vill mest bara jobba och se tiden gå, men vad väntar jag på?
Äsch, dravel och en evig mundiarré, så känns det just nu. Jag blir då inte klokare av mitt eget resonemang. Fast jag konstaterar faktum, hä ä int som hä borde va. Eller så är det bara jag som inte ser allt som är så förträffligt bra utan jag tror bara att jag har koll. Jag kanske är lite efter? Eller så är jag bara trött. Do no faktiskt.
Men jag kommer säkert på det. Och om inte annat så ska det bli skönt med lite minisemester i Malmö i helgen. Sara är ju förträfflig på alla sätt och så ska det bli kul med lite dialekt som man inte förstår och vad vi nu ska hitta på.
Det värsta/bästa är att det var precis samma känsla som fick mig att ta mitt pick och pack en augustikväll för två år sedan och åka bort som aupair. Jag vill liksom bort, men jag vet inte var eller varför. Jag trivs ju här för sjutton, jag är ju ett i-land om man jämför med förut. Jag är så himla mycket så att jag knappt kan greppa det i och för sig.
Men varför är det såhär? Det kan ju inte ni svara på, naturligtvis. Men det är lustigt, jag nöjer mig med så lite men det stora gör att jag mest bara fundera på vad jag vill härnäst. Och det är ju det också. Ska jag prata i telefon resten av mitt liv? Kommer jag att fara utomlands som allt annat löst folk i min ålder? Jag vet ju för sjutton inte ens vad som händer nästa helg.
Fast jag trivs ändå med mitt liv, det är skitbra, utvecklande och alla andra positiva ord som är svårtstavade men som ser bra ut att skriva. Och ska jag vara riktigt såndär så känns inte ens sommaren sådär speciellt överväldigande. Jag vill mest bara jobba och se tiden gå, men vad väntar jag på?
Äsch, dravel och en evig mundiarré, så känns det just nu. Jag blir då inte klokare av mitt eget resonemang. Fast jag konstaterar faktum, hä ä int som hä borde va. Eller så är det bara jag som inte ser allt som är så förträffligt bra utan jag tror bara att jag har koll. Jag kanske är lite efter? Eller så är jag bara trött. Do no faktiskt.
Men jag kommer säkert på det. Och om inte annat så ska det bli skönt med lite minisemester i Malmö i helgen. Sara är ju förträfflig på alla sätt och så ska det bli kul med lite dialekt som man inte förstår och vad vi nu ska hitta på.

5 kommentarer:
Imorgon! Jag är så glad och pepp och på och vi kommer få det så kalasbra. Möter dig vid tåget, sedan innan du däckar käkar vi något och planerar upp helgen. Vad tycks? De har lovat fint väder dessutom, vilket ju betyder soligt och blåsigt. Måste dessutom förvarna att min sms-funktion är låg, så vill du nå mig är det bäst att ringa. KRAM!
Ah, det blir hur bra som helst! :D Ja, jag ringer då i så fall. Det är det vanliga numret som gäller eller? / Jagsomkommerimorgon
men du! Har du läst mina tankar som jag har ibland? Precis så är det! Och vad är det för jävla fel?
Eller hur! Nej jag har ingen aning. Men vet du vad? Vi har ju varandra i alla fall, tur det! Annars vore det ju rent ut sagt illa, minst sagt, sagt, sagt.
jo du har rätt å tack o lov för det. Att ha någon som vill lyssna när man vill gnälla lite över världens ofullkomlighet
Skicka en kommentar