Den här roliga fågelanekdoten utspelar sig hemma i Blaiken i somras. Jag var nere vid sjön och förutom sjön och huset så finns där enbart skog, mygg och en och annan ren. Så står jag där nere en varm sommardag och insuper atmosfären. Det luktar varmt och rent, sommar helt enkelt. Det blåser litegrann och vinden fläktar mot mina orakade ben. Jag ser ut över älven och har just knäckt gåtan om vem om egentligen uppfann sten, men då hör jag en fågel. Det är ett vanligt fågelkvitter som är relativt nära. Så jag vänder mig om och ser en fin liten pippi som flyger in i skogen och kvittrar vidare.
Jag vänder tillbaka huvudet, stänger ögonlocken och ska just ta ett stort andetag. Då hör jag "kvitterkvitter... BOINK!". Alltså, det typiska en-fågel-som-flyger-in-i-något-metallaktigt-ljudet som ekar i luften. Fågelkräket som sekunden innan förstärkte min idé om idyller i norrlands inland har alltså, ironiskt nog, hittat den enda jäkla plåtbiten som finns i samma norrländska inland. Idiotfågel.
Jag visste inte om jag skulle skratta åt situationen eller gråta över misären så jag gick och hämtade posten istället. Men håll med om att den fågeln nog inte hade alla indianer hemma i kajaken? Och ja, när den brytit nacken så hade säkerligen varenda liten mockasin hoppat ur också. Orutinerat.
