Fest i all ära

Jag har ju varit ute och festat en del faktiskt, eller snarare väldigt mycket. Anledning är att jag alltid haft så jäkla roligt. Och då tar det inte emot att knata ner mot centrum en kväll och ha lika roligt nästa gång. Men jag kan meddela att jag inte ska dricka en droppe alkohol i någon form på minst en månad. Jag ska inte heller gå ut. Möjligen en nykter fest hos någon, men inte mer. Varför? Jo, för igår så såg jag något som var så ohyggligt så jag bli nästan rädd.

Jag och Lollo stegade ner och drack lite öl på Krikelin och vi var i princip nyktra förutom det lilla vi druckit. Sen tänkte vi att vi går till Husaren - det kan ju vara kul att kolla hur det är där på en lönehelg när man själv inte är knackpack.

Nu så tänker jag inte på någon speciell utan det är snarare ett generellt fenomen. Men det jag såg igår var fullt vuxna människor som är otrevliga och som gör allt för att ligga. Allt var en boskapsmarknad av rang och just då slog tanken mig. Jag vill inte ta del eller vara en del av någon som får min mage att vända sig ut och in.

Det var mer som inte mänskligt, eller så var det precis det det var. Alkoholen kickar igång den primitiva hjärnan och alla beter sig som djur. Och istället då för att bara gnälla om det så skiter jag helt enkelt i det. Jag kan ha filmkväll med mig själv resten av mitt liv om så är fallet.

Jag såg det väl förmodligen för att jag inte var så alkoholpåverkad. När jag är det så går jag in för det jag gör - ha kul. Fuldansar och shottar och hittar på uppdrag. Och jag är säkerligen inte den enda som bara vill ha kul. Men majoriteten kändes som otrevliga och parningsbenägna. Och om jag får fantisera fritt så tror jag inte att alla av de här vuxna och myndiga människorna kan stå för det som de gjorde kvällen innan till 100%.

Så jo, jag kommer ju att dricka sen. Inte tal om annat. Det är mer ett litet statement från min sida. Men för all del, om någon läser det här och hänger på så gör det. Eller skit i det. Jag har gjort mitt val och är väldigt nöjd.

Konstruktivitet.

Grundekvationer

Det blev ingen meninge Ryan. Jag tyckte att nästan tre timmar var för mycket för att ens vara vaken halva filmen, så jag såg en som var 32 minuter kortare. Hur jag nu fick det till en bra deal.

Hursom, tänkeriet är på högsta varv och jag tror att jag är on to something som amerikanarna säger. Fast idag är en sådan dag som jag inte har lust att fläka ut mitt liv, helt enkelt. Så jag plitar nog ner det på min dator istället i ett sketet worddokument istället. Det får nog duga. Så kan jag kanske skriva det här en lite mindre trött och skum dag. Men det handlar i alla fall om kunskap. Alla är med på att kunskap om allt är viktigt, att man ska lära sig och att man aldrig kan bli för full på det. Men min slutkläm är att det är väl nog så viktigt att ha kunskap om sig själv? Och allra helst sådant som direkt format ens liv. Jag kom på en sån sak ikväll, och det var en överasskning. Men det kommer att bespara mig mycket tänk.

Make love, not war

Jag har utarbetat en livsfilosofi medan jag stekte min risotto och den lyder som följer; Kan inte alla bara kramas istället? Simple as that. Vad mycket gladare många skulle vara om man kunde lösa konflikter med kramar istället. Nu kanske jag låter som DiLeva, eller möjligtvis som Nalle Puh på illegala substanser. Men tänk på det. Att få avregarea sig genom en kram istället för genom hårda ord, skrik eller gudbevaremig våld.

Och appropå risotto. Jag lovade mig själv när jag var liten, att jag, aldrig skulle göra risotto när jag blev vuxen. Och speciellt inte med lök i. Vad tror ni jag har gjort? Jag har kokat matvete, stekt bacon och obscena mängder rödlök. Det värsta (bästa?) är att det är så förbannat gott. Jag ger härmed med mig, mamma, ditt "smaka i alla fall" har gett resultat. RisottsJohanna, hah.

Life is Wonderful

Ibland går jag in på ams och platsbanken bara för att. Bara för att jämföra känslan med att titta runt intressant kontra hetsläsa och hetssöka jobb för att man måste ha ett. Och just nu är jag speciellt tacksam. Jag har ett jobb som jag är bra på. Jag har ett jobb att ta ledigt från för att fara på SRF och ha semester i sommar. Jag har ett jobb som betalar mina räkningar, mina kuddar och kommande event. Jag har någonstans att gå på måndag. Jag har någonting att komma hem från på fredagar. Jag har ett ställe där jag kan gå till på vilket humör som helst och alltid blir glad av senare. Jag träffar nya människor och social stimulans är en del av min vardag.

Jag vill inte skryta, jag vill inte säga att jobb är det bästa som finns, jag vill inte få mitt jobb att framstå som världens bästa (fast det är det ju), jag vill inte att folk eventuellt ska bli avundsjuka. Jag vill bara visa att jag är tacksam och ovanstående aspekter väger tugnt när jag bestämmer mig för att prestera det bästa jag kan - varje dag på mitt jobb. Det kanske är lätt hänt att man tänker att ens jobb är ett nödvändigt ont. Men vet ni vad? Det blir absolut vad man gör det till. Och jag ser alltid framemot en bra vecka och även om jag har dippar så vet jag att det är helt upp till mig att förändra situationen.

Så jo, jag far nu, men jag kommer hem. Och det är så underbart att veta att jag har en grundpelare i mitt liv som gör att jag kan göra så mycket kul, få mig att känna mig så bra och träffa så många nya människor. Det är så mycket win-win så jag får ont någonstans.

Nu ska jag steka blodpudding.

21 eller 25?

På senare tid har en del människor reagerat på min ålder. Det var en tjej på jobbet som jag snackat med ganska mycket som var stensäker på att jag var 84:a eller 85:a och inte den yngre 88:a som jag egentligen är. Sen har jag förhört mig litegrann om vad första intrycket säger och de flesta håller med. Jag fråga vad det är som gör att jag känns äldre än vad jag är och då är det svar som "mitt sätt" och "att jag är så mogen" och yadda yadda. Anledningarna till varför de tror som de gör spelar ingen roll, men det är kul att de tycker det.

För även om jag är riktigt löjlig ibland och bara är oseriös och skrattar så vill jag ju självklart bli tagen och sedd som en seriös människa. Jag vet att jag ibland gör mig dummare än vad jag är, fast det kan ju bero på mitt jobb. Människan och psykologin där. Så det gör ingenting att folk tror att jag är äldre än vad jag egentligen är, som sagt, det är kul!

Och när jag tänker efter så frågar jag aldrig folk om deras ålder heller. Jag hänger med det som jag gillar, och då har det kommit fram till att folk är allt från 19 till 33 år.

Men, ett stort men här, att det kan ju vara mycket möjligt att det märks i lite mer seriösa relationer (kompisar som kompanjoner). För om jag verkar äldre så kanske det inte är så konstigt att jag trivs bäst ihop med äldre människor? Fast jag gillar ju yngre också (oj vad det där lät fel). Men ja, ni fattar vad jag menar. Sen då om man tänker mina kryss (som det inte är några fel på) så är det ju klart, att med den teorin så kanske de är lite unga i förhållande till den ålder som jag beter mig som jag vore i?

Fast nu ger jag väl egentligen fan i ålder, och om jag verkar vara 13 eller 23 spelar egentligen ingen roll. Men eftersom en del tydligen tror att jag är äldre så kan det ju vara kul att reflektera över. Och när jag är inne på det så har jag en fråga till min mamma. Tycker du att det är stor skillnad på jag och Pettan? Eller är du så inne på att det skiljer två år mellan oss?

Hursom, ålder som siffra och människa som person. Jag skulle lika gärna kunna bli ihop med en 27-åring som en 20-åring om det var så, sån stor roll spelar det ju inte. Och det viktigaste är ju ändå människan bakom personnummret. Men ändå, det är kul att fundera på. Fast ska sanningen fram så känner jag mig som en liten tant ibland. Jag är världsbäst på korsord bland annat. Och jag vill börja mangla. Och nu ska jag nog sluta nu känner jag, för annars börjar jag väl avslöja min fascination för handarbeten och klassisk musik. Hagh!

N'ght!

Jag tänkte en tanke men den slant

Om jag kunde sätta ord på varenda tanke som jag tänkte så skulle jag dels behöva skriva en bok och dessutom formulera mig i tusen år. Och det här är bara en allmän reflektion. Människan är så komplex men samtidigt så enkel. Det gäller alla inklusive jag eller ingen inklusive jag beroende på hur ni resonerar i sammanhanget.

Det enda jag vet är att jag inte vet så mycket just nu. Jag mer som bara finns. Men vem har sagt att det är något dåligt? Ingen klyscha i världen kan visa på hur tacksam och glad jag är. De senaste dagarna har varit så jäkla bra, som ett jippotek (hylla med droger) för en knarkare eller som en personalfest i himlen med all inclusive, inklusive räddning för alla.

Det kanske låter jättekul och det är det ju. Men vad händer efter stängningsdags liksom (en metafor för framtiden). Jag måste ju tänka framåt men leva i nuet och samtidigt vara realist.

Det finns tre saker som jag är livrädd för. Det är i oordnad ordning att jag ska få för mig att jag vill flytta, gudbevaremigväl falla riktigt jäkla illa och tycka bra om en motsattkönare eller förlora jobbet. Och jag vet ärligt talat inte vilket som skulle vara värst.

Fast nu ska jag sluta surra. Jag måste ju sova också. Och planera och se hur morgondagen blir. Det är det enda med det andra och det tredje. Så jag slänger in en snajsig nattinatt sådär lite käckt. Eller så säger jag bara godnatt. Eller tjillevippen för fan.

Relativitetsteorin

En bra sak att ta med sig i livet (enligt jag då, alla kanske inte är överens) är följande: Allt är relativt. Det är en sån grym tanke som fler borde tänka emellanåt. Till exempel, vi säger att du sitter på jobbet, du har jobbat en timma av en måndag och har resten av veckan kvar. Det känns jobbigt, jobbet är halvkul och du vill helst bara gå hem och skriva på din bok eller gråta. Tänk dig då det värsta du vet istället, t ex att vara arbetslös. Kom ihåg finanskrisen och att folk som varit fastanställda i flera år plötsligt inte har några jobb. Tänk dig att nästa lön inte kommer. Tänk dig att en del inte kan jobba. Blir det inte lite härligare att faktiskt ha ett jobb då?

Ett annat exempel är att ja, du kanske inte har allt du önskar dig. Du kanske har lite pengar och kan inte köpa det där. Du kanske vill resa men har inte råd. Tänk då på de som har det sämre. Och ta i, för t ex så skulle människorna i koncentrationslägrerna (stavning?) gör vad som helst för just din livssituation. Eller tänk de som inte ens har vänner, eller kanske har svårt att få vänner. Eller de som står hos kronofogden. Går det inte lite lättare att uppskatta det man faktiskt har då?

Poängen med tänket är att man blir så jävla tacksam och ser allt som man har istället för det som man inte har eller att man inte kan få allt som man önskar.

Man ska dock inte nöja sig med mindre. Men det känns som om människor överlag tenderar att fantisera ihop någon sorts verklighet som är omöjlig istället för att se den som de själva lever i. Så nästa gång det skiter sig för dig så finns det alltid någon som har det värre, och du hade i alla fall en möjlighet att se det skita sig för dig. En del får inte ens det.

Come back Jack

Jag är inte missnöjd på något vis. Jag har precis det jag behöver och mycket till, jag lever ju till och med i något sorts överflöd. Men ändå. Ja nu kom det, ändå så är det någonting som saknas. Och jag vet inte vad det är. Jag har ingen som helst aning. Men på grund av det så kan jag inte förmå mig att känna pur lycka, vilket jag borde? Jag har som uppnått det jag ville, en stabil grund och någonstans att bo. Jag har världens bästa jobb och ett otroligt fördelaktigt boende i ett bra läge med lagom nära till allt. Men ändå så känns det.. ja, tomt?

Det värsta/bästa är att det var precis samma känsla som fick mig att ta mitt pick och pack en augustikväll för två år sedan och åka bort som aupair. Jag vill liksom bort, men jag vet inte var eller varför. Jag trivs ju här för sjutton, jag är ju ett i-land om man jämför med förut. Jag är så himla mycket så att jag knappt kan greppa det i och för sig.

Men varför är det såhär? Det kan ju inte ni svara på, naturligtvis. Men det är lustigt, jag nöjer mig med så lite men det stora gör att jag mest bara fundera på vad jag vill härnäst. Och det är ju det också. Ska jag prata i telefon resten av mitt liv? Kommer jag att fara utomlands som allt annat löst folk i min ålder? Jag vet ju för sjutton inte ens vad som händer nästa helg.

Fast jag trivs ändå med mitt liv, det är skitbra, utvecklande och alla andra positiva ord som är svårtstavade men som ser bra ut att skriva. Och ska jag vara riktigt såndär så känns inte ens sommaren sådär speciellt överväldigande. Jag vill mest bara jobba och se tiden gå, men vad väntar jag på?

Äsch, dravel och en evig mundiarré, så känns det just nu. Jag blir då inte klokare av mitt eget resonemang. Fast jag konstaterar faktum, hä ä int som hä borde va. Eller så är det bara jag som inte ser allt som är så förträffligt bra utan jag tror bara att jag har koll. Jag kanske är lite efter? Eller så är jag bara trött. Do no faktiskt.

Men jag kommer säkert på det. Och om inte annat så ska det bli skönt med lite minisemester i Malmö i helgen. Sara är ju förträfflig på alla sätt och så ska det bli kul med lite dialekt som man inte förstår och vad vi nu ska hitta på.

Jubileum

1 år och 6 månader sedan and still counting. Tiden har gått jäkligt fort.

För evigt?

Nu tänkte jag diskutera tatueringar. De sitter där resten av ens liv så länge man inte är tvungen att amputera eller tar bort dem med laser. Och för min egen del så kommer jag alltid ha en fågel med rosa bakgrund på min vänsterarm. Spännande va?

En del tycker väl kanske att det är dumt just eftersom det är permanent. Jag tycker precis likdant. Det är därför jag inte har några problem med att göra just en fågel på min arm. Men hade det handlat om kinesiska tecken eller en tribal så hade jag inte gjort det ens om jag fick betalt.

Jag vet inte hur alla andra som tatuerar sig tänker men jag tänker lite såhär: Mitt kropp kommer alltid, på ett eller annat sätt att spegla hur mitt liv har sett ut hittills. Ett ärr här, en miss med en kniv där, resterna av en piercing osv. osv. Och med det i vetskapen, och i kombination med att jag gillar symbolik och konst så tatuerar jag mig gärna. Mina tatueringar är ju lika mycket speglar av mitt liv som mina acneärr och födelsemärken är. Det är här, jag och nu, just då och i framtiden och för evigt.

Och jag älskar idén att man har sån kontroll och medvetenhet över sig själv (som jag tycker att jag har) så att jag kan stå för det resten av mitt liv. För det som har hänt i mitt liv har gjort att jag tycker att jag tänker mer på ett flummigt välmående än vad andra ska tänka om mig. Så såvida det inte handlar om en arbetsintervju så ger jag fan i vad andra säger om hur min kropp ser ut (du skulle väl inte bry dig om någon sa att du var ful eller hade stora vader heller va?). Så jag tänker pimpa den precis som jag vill tills jag dör.

Men visst, jag tänker mig för ändå. Jag tänker inte tatuera händer, hals eller ansikte just bara för att det inte är helt socialt accepterat än. Och det är förjävligt men jag väljer att avstå från det just därför. Jag tänker inte heller tatuera in en tillfällig sak, (t ex en karl eller så) i mitt liv. Så jag kan gladeligen berätta vad mina tatueringar står för.

1. Stjärnan i nacken. Det är ju som ni kanske vet en syskontatuering. Min kära syster har en liknande men med tvillingarnas stjärntecken i. Och min kärlek till min syster är bestående och en av de största och viktigaste delarna av mitt liv.

2. Stjärnorna på bröstkorgen brukar jag säga att jag gjorde bara för att de är snygga rent estetiskt. Men egentligen så står det för gammalt/nytt och så är det helt beroende på vad det är för tid. Just nu står de för Blaiken vs. Skövde. Ibland står de för hur mycket bättre jag har det nu än för ett år sedan med allt som hände då. I framtiden kan det står för att jag gjorde ett bra val. Det är mer som en påminnelse till mig själv och jag kommer att se dem varje dag och veta om det resten av mitt liv. Stjärnorna är dessutom snygga och när de sitter på natthimlen så kan jag inte låta bli att fascineras över att de faktiskt kan vara döda eftersom ljuset tar så lång tid på sig att komma fram. Alltså, det man gjorde för längesedan kan fortfarande komma tillbaka och bidra till att livet förändras.

3. Min fågel Sellman är djup. Fågeln var i konsteran romantiken en symbol för eskapism. Jag känner mig lite sån bland, men behöver då ett rep och ett ankare för att stanna upp ibland. Och så har jag ett sånt jäkla flyt allt som oftast. Så det är en ren re-produktion av hur jag uppfattar mig själv och mitt liv hittills. Och den är så symbolisk så det hade kunnat få vara i princip vilken stil som helst, det är budskapet som är det viktigaste. Att jag satte den på armen är med flit och det är eftersom jag liksom "bär" med mig den vetskapen om mig själv. Ni anar inte hur ofta jag eskapismar och tänker att jag ska flytta eller så.

Mina kommande tatueringar är också planerade, bara otatuerade. Först ytterlinjerna av ett träd som börjar vid ankeln och går upp på halva vaden. Symboliken är enkel, alla vi växer och utvecklas vart vi än går. Reminder, reminder. Så ska jag ju som jag talat om göra en tatuering tillägnad min mamma. Förklaring är överflödig.

Så, jag tycker som sagt om tanken att använda sig själv som en post-it-lapp för all framtid. Jag tycker det är värt att investera smärtgräns och pengar i det, samtidigt som det är snyggt då naturligtvis. Så det är även därför jag inte har några problem eller oroar mig för att jag ska "ångra" mig i framtiden. För det finns inte i min värld att jag någongång ångrar mitt liv, och då ångrar jag inte heller mina acneärr eller tatueringar, för det är de som gjort mig till den jag är.

Förstår ni resonemanget? Och sen om någon annan tatuerar sig av andra orsaker är helt upp till dem. Det är det som är det fina, det blir vad man gör det till och ingen kan ifrågasätta. Konst är konst, även om det sitter på armen eller på en duk på Louvren. Och jag är starkt för att tatuera sig bara för att det är snyggt också, om man vågar och hittar rätt motiv. Och om ni tycker att det låter dumt, hur många människor har inte samma halsband och ringar varje dag i resten av sitt liv bara för att? Skillnaden är att de kan välja att ta av det, men de gör det ändå inte.

Så ogillar jag skarpt "men TÄNK OM du ångrar dig?". Ja tänk om? Ska man tänka om för varje större beslut i sitt liv så blir det bara så fruktansvärt tråkigt och hursom så har ju ändå en tatuering en viss betydelse för någonting någongång. Är man osäker ska man ju dock självklart inte tatuera sig. Det finns många tatueringar som jag tänkt men som jag inte gjort.

Det var mitt resonemang det. Jag vet inte riktigt varför jag ville förmedla det men det kändes bra. Och jo, det ville jag ju förresten påpeka och understryka. Jag har ju tatuerat mig nu två gånger på två månader. Men det är bara tillfälligheter och förverkliganden av sånt som jag har tänkt på i tre år och sånt som jag tänkt på i några månader. Det är inte så att jag tänker sätta färg på mig varje gång lönen kommer. Så många ideér har jag inte.

Nygjord. Drygt 4 timmar senare och bestående.
En läskigt bra kombination.
Foto: Hannah

Människor gnäller för mycket

Okej, nu har jag skrivit inlägg på inlägg om hur sjuk jag är. Men det gnället står jag för. Men rent allmänt så gnäller människor för mycket och på fel saker. De gnäller så att det tar energi och de gnäller utan någon egentlig anledning.

Nummer ett på gnälltoppen är:
När man gnäller åt en situation som man kan göra något åt, men väljer att inte göra något. "Jag är så tjock". Ja men banta då? Motionera mer? Sitt inte här och spy avgaser om dina problem som du har alla medel i världen att göra något åt. Bespara oss din negativa energi och håll käft. Okej, det var hårt, men ni fattar va? Ett av livets under är väl ändå att utvecklas och i och med det klara av sina problem och göra något åt situationer man inte trivs med? För jag menar, det händer ju precis ingenting om man bara gnäller. Och det ironiska är att man kan själv kan få det så mycket bättre, om man bara vill.

Nummer två på gnälltoppen är:
Allt som inte är positivt är negativt, enough said. Jag ogillar skarpt när folk har den mentaliteten. Alltså, varje motstånd och nederlag är något negativt och ett misslyckande. Folk verkar inte kunna se det posivita i en del negativa händelser. För det är ju även de som formar oss som människor. Jag tar klassikern som exempel. Min syster cyklade till mig förra året (eller året före?) från Götene till Brännan. Så missade hon ett samtal från sitt bemanningsföretag. Hon skulle få några veckors jobb på ett väldigt bra ställe som hon trivdes på. Men de hann ge det till någon annan. Surt sa räven va, men vad tror ni händer sen? Hon blir inringd till ett annat ställe och nu har hon jobbat där i över ett år och har vad jag vet aldrig trivts så bra på en arbetsplats. Så, ingen vet ju riktigt, men hade hon inte cyklat till mig den dagen så vet ingen om hon hade haft ett jobb idag, eller vars. Lite kul tanke va?

Och för min egen del så var ju förra årets stressbytta ett rent helvete. Men jag tänkte hela tiden att det säkert kommer något bra ur det sedan, och det har det gjort på många vis.

Nummer tre på gnälltoppen:
De som gnäller bara för att de kan. En del går automatiskt in på "gnäll-mode" nuförtiden. Det spelar ingen roll vad man pratar om så gnäller de. Och det tar så himla mycket energi så jag vet ibland inte var jag ska ta vägen. Det tråkiga är att en negativ tanke föder mer negativa tankar. Men då är det i och för sig samma sak mer positiva tankar.

Så sensmoralen med det här inlägget är att fundera nästa gång du gnäller. Behövs det verkligen? Vems energi tar du? Kan du göra något åt situationen? Är du säker att allt som inte är guld och gröna skogar är av ondo? Och allt är ju dessutom relativt, om du gnäller för att de har slut på just ditt bröd på ICA, ja, då finns det de som inte ens vet hur man stavar till ICA.

Så, var lite mer tacksam, var lite gladare.

Ps. Jag är ingen monstermänniska som aldrig gnäller, men jag försöker åtminstonde tänka efter eftersom det är de runtomkring mig som får ta all skit och den negativa energin. Och jag vill ju inte unna dem det om jag inte vill ha den själv?

Jag vore inte ens hälften så bra utan dig

Detta inlägg är helt tillägnat min mamma. Se det som ett öppet brev eller något.

Hej mamma!

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om hur fantastiskt bra du är på alla vis och om varför det är du som gjorde att jag vågade flytta den långa biten och stanna här. Jag tänkte även berätta om hur du alltid har trott på mig och mina egna beslut. Som när jag hade varit arbetslös i några månader och fick ett jobb. Jag var osäker och det kändes inte hundra procent rätt. Då sa du att jag inte skulle ta jobbet och jag blev så glad. För även om jag bodde hemma och levde på dig så tyckte du ändå att jag själv skulle vara nöjd och att det skulle kännas rätt. Och det var inte för att ingen vågat klippa någon navelsträng, det var för att du resonerar och tänker så underbart fint om dina medmänniskor.

Du är en av mina bästa och närmaste vänner - och det hoppas jag att du vet. Eller rättare sagt, det vet jag att du vet. Och för mig så betyder du världen. Jag har länge funderat över hur jag ska kunna göra rätt för mig, eller visa min tacksamhet. Och jag har kommit fram till att jag ska göra dig så stolt som det bara går. Och det innebär inte en framgångsrik karriär. Det innebär att jag gör bra val, mår bra och lever som jag vill - och att jag delar med mig av glädje och motgångar till dig. Och det gör mig så glad att du spricker av stolthet när jag presterar och växer som människa och säger "det var kul" när jag får mina stekarlöner. Jag vet att pengar och materiella saker inte spelar någon som helst roll för dig. Men att du bryr dig så mycket om min egen och dina medmänniskors lycka, bara det är det värt att skriva en bok om.

Men jag ska inte bli långrandig. Det jag ville säga så att alla och lite fler ser är att jag är dig evigt tacksam. Om det inte vore för dig så skulle jag inte vara den jag är idag. Jag vill även säga att jag saknar dig så att det gör ont ibland. Men det är jag samtidigt glad över, för om man omsätter den saknaden i kärlek till en människa så är det så ofattbart stort så jag är glad över att ens vara i närheten av den. Och så självklart, jag älskar dig! För att du är min mamma och för att du är du. Jag kan inte komma hem så ofta som jag vill och har sällan tid att prata sådär länge så att man kommer in på suspekta saker och bara skrattar. Men du ska veta att du är med mig varje idag, i mina tankar och i alla mina beslut.

Det är inte konstigt att jag tänker dedikera en bit av min kropp till dig och tatuera in något till din ära i framtiden. Och det är inte konstigt att jag vågar och tar mig för när jag vet att jag har dig som stöttar mig. Och det är inte heller konstigt att jag tänker tillbaka på hemma och nere vid sjön när dagen känns tråkig, lång eller när den å andra sidan är helt underbar. Som idag mamma. Du vet varför jag ringde och jag är så glad över att du vill dela min glädje.

Så. Jag ville bara att du skulle veta det.
Jag älskar dig! Puss och kram! Löv! <3

Tjillevippen för fan!

Glaset är alltid fullt

Jag skrev ju förut om dagens relativitetslära, och den grundar sig i en låt av In Flames. De sjunger om och om igen "I feel like shit but at least I feel something". Och vad rätt killarna har. För det är ju så, även i de märkligaste av situationer och mörkaste av stunder att jo - man känner ju i alla fall något. Och har man inte haft det bra så kan man inte ha det dåligt istället. Alltså, min poäng är väl att man på något snevridet sätt ska vara tacksam för skitdagarna då man hatar människor, funderar på varför man inte slår ihjäl någonting och i nästa sekund dödar det igen med sitt eget lik för att sedan hänga det i tarmarna. Eller de dagarna då man känner sig som världens lessnaste och bara vill sätta på lite Kent och kamma snedlugg. Allt är relativt och det finns en sida av varje mynt.

Så tänk på det nästa gång du får restskatt, din katt har fått restskatt eller då du råkat ta ledigt på fel dagar.

Inte är det då Brad Pitt

Jag fick frågan om hur min idealman ser ut. Alltså hunk de la hunk. Den med stort D och den som tar ut soporna utan att någon egentligen märker det. Mitt svar är kort och koncist: Han får se ut hur fan han vill.

Mitt inbyggda ser ut så att jag ser en människa. Den kan estetiskt sett se bra ut, men det är inga garantier förän jag pratat med den. Om människan innehar en egenskap som jag inte tycker om så blir den ful, men om människan är snäll och rolig (det räcker generellt sett väldigt långt) så blir den det snyggaste jag vet - oavsett hur den ser ut liksom.

Så jag kan prata med någon och vara helt omedveten om hur jag egentligen ser på den människan. Men om jag gillar människan så kan den helt plötsligt bli så snygg så att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. För snygg för mig kallas nog det uttrycket. Fast jag då den andra dagen kan ha pratat på som fan, ovetandes om det snygga i den. Ett litet sidospår här, men det kan nog vara därför som jag ibland kan uppfattas som dissande och arrogant, men jag är egentligen bara blyg för det snygga liksom.

Men rent tekniskt så finns det ju vissa egenskaper förutom snäll och rolig som såklart kan vara till fördel. Självständig och inte en toffel är sådana saker. Och medveten och såklart inte dum. Men annars så har jag inte så många krav. Orka leta efter en människa som man skapat i sitt huvud för att sen komma på att det inte finns någon sådan, eller så bli besviken. Hellre positivt överasskad så får man väl kompromissa. Jag menar, vad är oddsen för att hanen med stort H också ser det roliga i att städa och fascineras över välutrustade tvättstugor? Då räcker det med att man synkar och är kompatibla tycker jag.

Och jo, det gäller inte bara potentiella karlar nu då. Det är därför jag bara har snygga vänner.

Missförstå mig rätt

Jag hade hur roligt som helst igår, tro inget annat nu. Men jag vaknade som vanligt alldeles för tidigt idag och kunde inte somna om. Så jag har städat i köket nu och tänkt lite emellenåt. Så kom jag fram till en sak. Jag gillar inte kombinationen alkohol och människor.

Det kanske kom som en chock, att jag kommit på det nu liksom men det har legat och gnagt där ett längre tag. För jag är ju familiär med situationen om vi säger så.

Kärnan i problemet är vad alkoholen gör, eller hur människor utnyttjar den. Nu kanske det är jag som är naiv. Men grejen är att så fort någon har druckit så är det som att människan tror att den får gör precis hur den vill och sen säga "jag var så jävla full". Eller att det man inte minns har man inte gjort. Eller säga en sak som låter bra just då och sen inte stå för det för att man var fyllesentimental.

Jag personligen står för allt som jag gör, full som nykter. Jag började klockan 15:00 igår och höll igång i 12 timmar. Jag vet precis allt som jag gjort och skulle kunna göra och säga om det idag igen. Jag vill inte bli en sån som bara säger "jag var så jävla full" så jag försöker att inte utsätta mig för situationer där det är lättare att skylla ifrån sig.

Men okej, jag är inte perfekt och det är väl inte någon annan heller. Men när människor (inklusive jag) förtär skiten så blir vi egoistiska, en del blir otroligt självgoda, en del blir förbannade, de flesta dansar fult, självcentrerade osv. osv. Det är som att vi bara tänker på oss själva och glömmer vad man nu än kan ha lovat eller hur man borde bete sig.

Och så har vi mitt naiva jag. Jag tror på människor, säger de en sak så är det så också. Men så kommer oftast alkohol in i bilden och det blir inte lika viktigt längre. Det blir lite rysk roulett gällande utekvällar beroende på vem som har vilken sorts fylla. Och det är inte kul. Jag hatar dessutom när folk gör dumma saker gång på gång och inte ens reflekterar över varför det blir så eller ens ser att de har "jag är full och då får man göra vad man vill" - mentaliteten.

Alltså förstår ni grejen? Jag kanske är lite luddig. Men korfattat då. När jag går ut eller är på fest så dricker jag för att umgås, men jag vill kunna umgås med samma människor nykter och prata om samma saker på samma sätt sen också. Och dessutom veta att jag behandlat folk med respekt och så, som jag är mot dem nykter. Motsatsen är de som blir så jäkla packade, säger och gör allt möjligt utan en tanke på morgondagen och sen inte kan stå för det för de "kom inte ihåg" eller något sånt.

Missförstånd är ju också a och o tydligen. Jag har nog ett på g nu till och med ska ni se. Och så har vi köttmarknaderna. Och människor som vill föröka sig i kombination med alkohol är ju fan i mig ännu värre. Då gör man tydligen vad som helst för att få ligga. Det är så synd att det för det mesta är så mycket falskt inblandat, och allt detta för att få till det?

Men det är så, eller för min del i alla fall. När jag tänker på det och så tydligt ser hur människor växlar och byter personligheter och åsikter och värderingar för att de har tagit ett par öl så är det inte genuint kul. Oftast inte i alla fall.

Men som sagt, jag hade skitkul igår. Det var bara det att jag tänkte på det. Och detta riktar sig ju naturligtvis inte till någon person heller, utan det är mer allmänt och generellt. För till sist, om man dricker för att man vet att man då får bete sig hur man vill och sedan ha något att skylla på så ska man kanske inte göra det? En tanke bara, en tanke.

♥ ♦ ♠ ♣

Development extras

Jag brukar tänka "vad gör jag om exakt ett år?" när framtiden ser osäker ut eller då jag inte har planerat in ett dugg. Sån var jag mycket för ungefär ett år sedan. Och hade jag vetat svaret på frågan då så hade jag inte kunnat tro det. För det har hänt mycket på ett år, mycket otippat, mycket oväntat, mycket bra, lite dåligt.

Och då är det bra att kunna tänka tvärtom, "vad gjorde jag för ett år sedan?" och jämföra situationer. När var jag mest nöjd? I mitt fall är det ju solklart, nu är bättre än då. Fast hade det varit tvärtom så hade jag ju kunnat ändra på någonting. Men nu vill jag ju naturligtvis inte det så då kan jag vara lite glad istället, för att det är bättre.

Men poängen är att det blir det man gör det till och man kan inte gnälla - gör någonting åt det istället. Därför blir jag så chockad när folk säger att livet suger och att allt är dåligt. Det som chockar mig är att de ändå inte gör någonting åt dig. Man har ju ett val, ett kul liv eller ett tråkigt. Varför i hela friden är man medveten om det tråkiga och sedan nöjer sig med det?

Okej, ibland så vet man inte vad man ska förändra för att det ska bli bättre, det förstår jag ju. Men hade jag gett upp i somras, sagt till mamma att "livet suger" och sedan stannat där och varit arbetslös - ja då hade jag ju inte varit här idag. Så nu är det mitt fel att det blev bra, men det är lika mycket mitt fel om det blir dåligt.

Trainspotting har väl en del sett? Den är skitbra, men slogan är ännu mer klatschig. "Choose life". Och det kan man inte neka till. Så har vi klassikern också. "It doesn't matter if you think that you can or can't. Eitherway you're right".

♥ ♦ ♠ ♣