Osynliga Johanna

Mamma kommer ihåg alla mina gamla synder. Här har vi två anekdoter från då jag var kring 5 bast och hade tydligen en väldigt bra fantasi. "Osynliga Johanna" var en etablerad personlighet, mitt alterego eller kanske pseudonym. Hursom, om Osynliga Johanna hade gjort något så var det alltid jag som gjort det, egentligen. Mamma var ju inte dummare än att hon fattade det så hon frågade oftast om det var den osynliga versionen av mig som ställt till det.

Första gången kommer mamma och frågar om Osynliga Johanna gjort något hyss. Fort som tusan utan att tänka säger jag; "Nej, hon är på semester".

Vi det andra tillfället så hade jag tjuvätit choklad som låg i kylskåpet. Så frågar mamma som vanligt om det var Osynliga Johanna som hade stått för förödelsen. Då säger jag, lika fort; "Nej, hon tål inte nötter".

Uppkäftiga unge, jag då alltså. Och vet ni vad det fulaste är? Jag var övertygad om att jag kommit undan och att mamma såg saken som överstökad. Jag kanske ska börja med mitt alterego igen förresten, om det skulle skita sig någongång.

♥ ♦ ♠ ♣