Det där som hände i våras nivet

Jo, mellan alla färgstänk idag så kom jag på att jag kan nog skriva vad det är nu. Jag har ju refererat till det en del och jag hoppas att ni ska förstå varför. Det är i och för sig inget som jag gärna bansunerar ut på det viset, för det är inte synd om mig på något vis, men det förklarar så himla mycket som jag får svårt att hitta ord för.

När jag aupairade där snett efter jul för nästan precis ett år sedan så började saker och ting gå väldigt fort. Och nu i efterhand så vet jag vad som gick snett, jag hade alldeles för mycket ansvar och tänkte för mycket. Så jag var jätte-jätte-jätte-stressad. Snudd på utbränd brukar jag säga men jag vet inte per definition vad utbrändhet innebär så därför säger jag bara stress. Fast jag stämde in väldigt bra symptommässigt på just utbrändhet då.

Hursom, det som hände var jag blev jättetrött. Efter att jag slutat jobba klockan 18:00 efter att ha jobbat sedan 07:30 så var det enda jag orkade med att lägga patiens och sen gå och lägga mig vid 19:00 - 20:00. Jag fick även svårt att sova och drömde mardrömmar precis hela tiden. Kände mig konstant otrygg skulle man kunna säga. Jag ville bara vara hemma och det var inte ens kul att åka till Ullared. Jag minns att jag önskade att jag fick vara ledig en vecka och bara sova. Sen så gick jag upp en himla massa i vikt då det är kroppens reaktion på stress, "spara på allt för jag håller på att dö" ungefär. Fick ett par snygga bristningar på sidorna av magen och det var när jag såg dem som jag började reflektera.

Jag hade alltså levt i ett töcken. Jag kommer nu eller då inte ihåg någonting förutom min födelsedag och jag brukar ha mycket bättre koll än så. Så jag gick alltså där, helt plötsligt alldeles för tung och olycklig på grund av sömnsvårigheter och att jag kände mig så pressad. Så jag började bena i det hela och insåg att det var stress. Jag pratade därför med aupairmammorna och sa som det var och vi kom överens om att jag skulle dra ner på tempot litegrann. En av dem trodde dock att jag var deprimerad vilket inte alls var fallet. Jag var glad, men stressad.

Sen så slutade jag ju där i juni just för att jag kände att jag var tvungen att få göra ingenting ett tag. Så det var därför som jag flyttade hem till Blaiken, gjorde ingenting och bara levde. Jag sökte inte ett enda jobb innan sommaren för jag visste att jag var tvungen att göra ingenting. Och i det här fallet var mamma en klippa. Hon visste ju vad som hade hänt och vi pratade inte så mycket ändå men hon lät mig ändå vara precis som jag ville.

I början där så satt jag i soffan hemma hela dagarna och bara levde - och det var så fruktansvärt skönt. Jag började komma igång igen och började fundera på vad som hade hänt och varför och vad jag hade för mål med livet och så. Sedemera så blev jag ju "bättre" och kände att jag ville börja söka jobb igen och komma igång på det viset.

Men jag ville ändå inte att alla skulle veta om det, så därför blev det ibland svårt att förklara varför jag var arbetslös, varför jag aldrig lagade mat tills när mamma kom hem eller varför jag ibland inte ens hade hämtat posten. Men det var ju aldrig några större problem med det.

Jag vill även påpeka att det absolut inte har någonting med familjen att göra som jag bodde hos då, de satt ingen press på mig whatsoever utan det var bara jag som gjorde det. Och nu i efterhand är det inte så konstigt men jag ska inte gå in på varför.

De negativa bieffekterna av den här karusellen är att jag fortfarande ibland har svårt att sova, har lättare för att bli stressad och såklart, det var ju inte så kul att lägga på sig x antal kilon. Jag glömmer också saker mycket lättare och är mindre organiserad än vad jag var förut.

Men det går bra ändå, jag känner hela tiden att jag bli bättre och vet dessutom nu hur jag ska göra för att inte hamna där igen. Jag lämnar en del saker helt enkelt när jag inser att det är för mycket för mig att hantera. Och vad beträffar vikten så visste jag redan i våras att jag skulle gå ner igen, av mig själv liksom, så jag har inte tänkt på vad jag har ätit eller så va men har ändå gått ner nästan allt. Och det mina vänner är riktigt skönt!

Men det finns faktiskt positiva bieffekter också. Jag känner mig som en helt annan människa nu när jag "sett döden i vitögat". Jag prioriterar annorlunda och tänker annorlunda. Jag är lugnare och kanske mer filosofisk också. Jag tänker mindre på hur jag ser ut i andras ögon eftersom det som inte spelar någon roll. Jag är egentligen inte så ytlig som man kan tro och speciellt inte när jag träffar nya människor. Jag tittar på innehållet först och sen får man se hur dem ser ut med det. Jag är så otroligt tacksam för att jag inte är kvar där längre och jag är så jävla glad över att jag har ett jobb, ett boende och min familj. Att jag slipper leva med den svarta stressen som kan sabba vad som helst. När det var som värst var det lite som att ha ett svart filter för ögonen och ingenting gick att förstå. Låter lite knepigt kanske?

Hursom. Mer bra grejer som har kommit sen. "Ska det va så ska det va" tänker jag nu med nästan allt. Jag tänker inte slösa bort min tid på människor som tar energi och jag tänker inte utsätta mig för situationer som jag inte gillar. Det kanske låter lite väl egoistiskt men jag mår så mycket bättre av det. Jag chansar mer enligt principen "vad är det värsta som kan hända" och "lev i nuet" typ. Jag funderar inte så mycket på framtiden utan försöker bara att leva och njuta av här och nu eftersom jag är här och nu just nu.

Det kanske inte har märkts på mig, eller så har det det. Jag vet inte. Men det är därför jag säger att 2008 är det värsta året hittills. Men det kanske är ett av de bästa också? Jag skulle inte vilja göra om det men nu i efterhand så har jag ju kommit till vissa insikter och det är ju situationer som formar människor och jag känner mig ändå nöjd med det som kom sen. Jag är mer.. jag.

Men var som däremot kills me är hur tydligt jag nu bättre ser hur ytliga en del är och hur bekräftelsegrejen fungerar. Ta en kväll på krogen kanske. Jag har inte lust med femminusterbekräftelse på det viset så därför så går jag inte ut för att ragga helt enkelt. Jag går ut för att ha kul och sen vad som händer är en annan femma. Men så ser jag tjejer som puttar till brösten och karlar som spanar. Sen då märker jag ju ändå att en del inte pratar med mig - jag kanske inte är snygg nog och det ger jag fan i. Men det är så synd om folk har den inställningen, hur mycket missar man inte då?

Osäkerhet är en annan grej som jag har lagt av med. Jag ska aldrig mer tvivla på mig själv som jag gjorde då för ett år sedan. Jag tar mig som jag är och gör det bästa av situationen och jag gillar faktiskt mig själv mycket mer nu. Oförskämt mycket ibland faktiskt. Och om det är bra eller dåligt vet jag inte. Sen så tar jag inte så hårt på en del saker heller, är det så är det och är det inte så är det inte och det är inte så mycket mer att göra med det.

Det är lite därför också som jag hellre pratar med någon än att jag ser på tv. Människor gör livet! Och jag försöker att vara med de roligaste och de bästa som finns - de som gör mig glada. Och det går utmärkt bra. Jag försöker också att vara mer positiv och håller mig borta från bittra och sura människor. Ta livet med en klackspark, allting måste inte vara så seriöst och man får göra bort sig, göra fel och greja på - så länge man har försökt och hade goda intentioner. Ingen ska ifrågasätta min egna fria vilja även om den ibland inte blir det bästa i slutändan. Men då får man stå för vad man gjort, reflektera och gå vidare. Lära sig av det helt enkelt.

Och alla kan inte heller älska alla och alla har olika åsikter och det är inte automatiskt fel på en själv om nu någon inte skulle vilja luncha med en på jobbet eller så. Vi är olika. Synkar man så synkar - annars synkar man inte.

Men ja, det här blev typ världens längsta inlägg men det kändes bra att få plita ner det också. Ni kanske kan fatta vilken jäkla resa jag har gjort? Men jag säger inte att jag är en komplett eller bättre människa alls, jag är lika jävlig som alla andra. Men det förklarar varför jag gör som jag gör ibland och varför jag tänker som jag tänker. Jag kanske låter både hög och full och jäkligt flummig, men i så fall så får det vara så. Jag vet bara att jag är nöjd och trots allt glad för att det blev som det blev. Sen så har jag fått lära mig om tacksamhet också och värdet i andra människor.

Det är ironiskt nog lite win-win över detta.

♥ ♦ ♠ ♣