Nu vet jag

Det där som fattas nivet? Jag kom på vad det är nu. Fast det är egentligen inte någonting som saknas på det viset, men en tanke slog mig ändå. Det är just det att hundra mil hemifrån är bit, så när jag inte kan fara hem så ofta så blir det som det är nu. Men ingenting har hänt och det gör egentligen ingenting, det är mest bara en reflektion.

Hemma hemma så känner jag ju alla och folk har vuxit upp med mig. De vet vem jag var förut, vem jag är nu och varför jag gör som jag gör. Hur jag fungerar helt enkelt. Men här nere så är mitt tidigare liv helt okänt. Det är inte någon som har en aning om de mest enkla sakerna som hur många syskon jag har, vad min mamma heter eller hur man ska åka för att komma hem till mig. Förstår ni?

Och det gör ju som sagt ingenting, men det är som ingen som bekräftar det som var förut så ibland så känns jag som om jag föddes dagen som jag kom ner hit om jag ska uttrycka mig abstrakt och enkelt. Så de 20 åren och 7 månaderna som jag gjorde annat liksom inte existerar - om jag inte berättar om det själv. Så ingen av mina nya bekantskaper känner mig ju sådär grundligt som en del gör där hemma. Och sånt behövs ju, faktiskt.

Så därför är jag så glad för att jag har Pettan där, hon är en klippa och jag kanske klipper lite åt henne också. Så har jag ju kusin R också. Så sådana människor behövs. Anledningen till varför jag funderade på just detta just nu är för att det blev tal om det på jobbet igår, hur långt mitt längsta förhållande var. "Det vet ju alla" tänkte jag, men kom ju snabbt på att så är det inte. Så jag sa "tre år" och där började tankarna rulla.

Men det är en intressant tanke för min del. Tänk om jag var helt ensam här? Då skulle jag få krupp och åka hem betydligt oftare. Men det är ju inte bara nackdelar. Nu är det ju ingen som vet om alla konstiga saker som jag gjort som t ex snaggat håret och när jag sjöng otroligt falskt på lucian och varför jag egentligen har spindelfobi. Så jag kan ju blåljuga, men det gör jag ju naturligtvis inte. Det vore ju dumt att ljuga om det som varit eftersom det har gjort mig till den jag är.

Det var veckans djupa tankar tror jag, enough is enough liksom. Jag har förresten lunch nu, och jag är tröttare än fan själv, vill jag påstå. Men säljer det gör jag ändå så det tänkte jag fortsätta med. Sen ska jag fara hem och sova som om jag inte visste hur man är vaken.

♥ ♦ ♠ ♣