Nu kommer då alternativ nummer b.) på den bisarra listan. Och det här skriver jag 10:20 men publicerar 15:37, smart va? Dagens teknik, dagens under! Så, varför borde jag må mindre bra med tanke på mina omedvetna självmordsförsök och olyckor?
Ja, när jag drack glykol vet ni ju dom flesta om hur det gick till. Ett jobbigt misstag. Samma sak när jag åt blekmedel då. Kan även tillägga att jag fick en väldigt tung järnspade i mitt huvudet när jag var liten. Sen så har jag vid ett tillfälle (jag var runt 7 eller 8 år tror jag) stoppat in fingret i en lampa som är inpluggad men som inte hade glödlampa. Så när jag gick i 1:an så körde skolbussen i diket. Jag minns att jag läste Törnrosa faktiskt, men allt gick bra och ingen gjorde illa sig.
Vidare så har jag ju växt upp med två äldre syskon och ja.. vi älskar ju varandra. Men det kanske inte märktes då. Sen så har vi mina kvaddar. Jag har ramlat x antal gånger och slått bakhuvudet och när jag åkte snowboard så hade det också kunnat bidra till en för tidigt död. Sen så mötte jag en bil 30 meter framför mig när jag körde E20 från Götene - Brännan, då fick jag en liten repris av livet uppspelat för mig.
Men det som är mest av en nära-döden-upplevelse är när jag för första gången skulle åka stora backen i Storuman med skidor. Det var halt i backen och jag var nybörjare. Så jag åkte rakt ner för hela backen utan att stanna. Jag bara gled, fortare och fortare och skrek. Jag hade ingen plan för hur jag skulle kunna stanna och det enda som jag tänkte på var att jag skulle dö om jag skulle ramla. Och okej, jag kanske inte skulle dö sådär va, men det hade gått riktigt illa.
Det som fascinerar mig mest är hur tålig den mänskliga kroppen är. Eller i alla fall min då med tanke på att en del dör av att ramla i en trapp liksom. Så jag är glad och tacksam för att jag fortfarande lever och jag har aldrig brytit något. Inte ens haft hål i en tand. Jag föddes nog med glyko.. en silversked i munnen. Tur har jag i alla fall.
Ja, när jag drack glykol vet ni ju dom flesta om hur det gick till. Ett jobbigt misstag. Samma sak när jag åt blekmedel då. Kan även tillägga att jag fick en väldigt tung järnspade i mitt huvudet när jag var liten. Sen så har jag vid ett tillfälle (jag var runt 7 eller 8 år tror jag) stoppat in fingret i en lampa som är inpluggad men som inte hade glödlampa. Så när jag gick i 1:an så körde skolbussen i diket. Jag minns att jag läste Törnrosa faktiskt, men allt gick bra och ingen gjorde illa sig.
Vidare så har jag ju växt upp med två äldre syskon och ja.. vi älskar ju varandra. Men det kanske inte märktes då. Sen så har vi mina kvaddar. Jag har ramlat x antal gånger och slått bakhuvudet och när jag åkte snowboard så hade det också kunnat bidra till en för tidigt död. Sen så mötte jag en bil 30 meter framför mig när jag körde E20 från Götene - Brännan, då fick jag en liten repris av livet uppspelat för mig.
Men det som är mest av en nära-döden-upplevelse är när jag för första gången skulle åka stora backen i Storuman med skidor. Det var halt i backen och jag var nybörjare. Så jag åkte rakt ner för hela backen utan att stanna. Jag bara gled, fortare och fortare och skrek. Jag hade ingen plan för hur jag skulle kunna stanna och det enda som jag tänkte på var att jag skulle dö om jag skulle ramla. Och okej, jag kanske inte skulle dö sådär va, men det hade gått riktigt illa.
Det som fascinerar mig mest är hur tålig den mänskliga kroppen är. Eller i alla fall min då med tanke på att en del dör av att ramla i en trapp liksom. Så jag är glad och tacksam för att jag fortfarande lever och jag har aldrig brytit något. Inte ens haft hål i en tand. Jag föddes nog med glyko.. en silversked i munnen. Tur har jag i alla fall.
2 kommentarer:
lilla hjärtat, har du glömt när du for med den lilla rosa faran (en cykel utan frihjul så tramporna gick runt i samma takt som farten, inte bra om man hade släppt kontakten med dem). Nerför backen och du skrek högt till Kerry att han skulle ta emot dig....tack och lov hade du dagen till ära beslutat dig för en röd, tjock, hemstickad mössa med foder så det blev "bara" ett sår modell mindre på huvudet. Tack stora tjocka mössan!
Javisstja! Det är ju nästan farligast av dem alla. Ibland har jag tur minsann!
Skicka en kommentar