Jag fick frågan om hur min idealman ser ut. Alltså hunk de la hunk. Den med stort D och den som tar ut soporna utan att någon egentligen märker det. Mitt svar är kort och koncist: Han får se ut hur fan han vill.
Mitt inbyggda ser ut så att jag ser en människa. Den kan estetiskt sett se bra ut, men det är inga garantier förän jag pratat med den. Om människan innehar en egenskap som jag inte tycker om så blir den ful, men om människan är snäll och rolig (det räcker generellt sett väldigt långt) så blir den det snyggaste jag vet - oavsett hur den ser ut liksom.
Så jag kan prata med någon och vara helt omedveten om hur jag egentligen ser på den människan. Men om jag gillar människan så kan den helt plötsligt bli så snygg så att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. För snygg för mig kallas nog det uttrycket. Fast jag då den andra dagen kan ha pratat på som fan, ovetandes om det snygga i den. Ett litet sidospår här, men det kan nog vara därför som jag ibland kan uppfattas som dissande och arrogant, men jag är egentligen bara blyg för det snygga liksom.
Men rent tekniskt så finns det ju vissa egenskaper förutom snäll och rolig som såklart kan vara till fördel. Självständig och inte en toffel är sådana saker. Och medveten och såklart inte dum. Men annars så har jag inte så många krav. Orka leta efter en människa som man skapat i sitt huvud för att sen komma på att det inte finns någon sådan, eller så bli besviken. Hellre positivt överasskad så får man väl kompromissa. Jag menar, vad är oddsen för att hanen med stort H också ser det roliga i att städa och fascineras över välutrustade tvättstugor? Då räcker det med att man synkar och är kompatibla tycker jag.
Och jo, det gäller inte bara potentiella karlar nu då. Det är därför jag bara har snygga vänner.
Mitt inbyggda ser ut så att jag ser en människa. Den kan estetiskt sett se bra ut, men det är inga garantier förän jag pratat med den. Om människan innehar en egenskap som jag inte tycker om så blir den ful, men om människan är snäll och rolig (det räcker generellt sett väldigt långt) så blir den det snyggaste jag vet - oavsett hur den ser ut liksom.
Så jag kan prata med någon och vara helt omedveten om hur jag egentligen ser på den människan. Men om jag gillar människan så kan den helt plötsligt bli så snygg så att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. För snygg för mig kallas nog det uttrycket. Fast jag då den andra dagen kan ha pratat på som fan, ovetandes om det snygga i den. Ett litet sidospår här, men det kan nog vara därför som jag ibland kan uppfattas som dissande och arrogant, men jag är egentligen bara blyg för det snygga liksom.
Men rent tekniskt så finns det ju vissa egenskaper förutom snäll och rolig som såklart kan vara till fördel. Självständig och inte en toffel är sådana saker. Och medveten och såklart inte dum. Men annars så har jag inte så många krav. Orka leta efter en människa som man skapat i sitt huvud för att sen komma på att det inte finns någon sådan, eller så bli besviken. Hellre positivt överasskad så får man väl kompromissa. Jag menar, vad är oddsen för att hanen med stort H också ser det roliga i att städa och fascineras över välutrustade tvättstugor? Då räcker det med att man synkar och är kompatibla tycker jag.
Och jo, det gäller inte bara potentiella karlar nu då. Det är därför jag bara har snygga vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar