På senare tid har en del människor reagerat på min ålder. Det var en tjej på jobbet som jag snackat med ganska mycket som var stensäker på att jag var 84:a eller 85:a och inte den yngre 88:a som jag egentligen är. Sen har jag förhört mig litegrann om vad första intrycket säger och de flesta håller med. Jag fråga vad det är som gör att jag känns äldre än vad jag är och då är det svar som "mitt sätt" och "att jag är så mogen" och yadda yadda. Anledningarna till varför de tror som de gör spelar ingen roll, men det är kul att de tycker det.
För även om jag är riktigt löjlig ibland och bara är oseriös och skrattar så vill jag ju självklart bli tagen och sedd som en seriös människa. Jag vet att jag ibland gör mig dummare än vad jag är, fast det kan ju bero på mitt jobb. Människan och psykologin där. Så det gör ingenting att folk tror att jag är äldre än vad jag egentligen är, som sagt, det är kul!
Och när jag tänker efter så frågar jag aldrig folk om deras ålder heller. Jag hänger med det som jag gillar, och då har det kommit fram till att folk är allt från 19 till 33 år.
Men, ett stort men här, att det kan ju vara mycket möjligt att det märks i lite mer seriösa relationer (kompisar som kompanjoner). För om jag verkar äldre så kanske det inte är så konstigt att jag trivs bäst ihop med äldre människor? Fast jag gillar ju yngre också (oj vad det där lät fel). Men ja, ni fattar vad jag menar. Sen då om man tänker mina kryss (som det inte är några fel på) så är det ju klart, att med den teorin så kanske de är lite unga i förhållande till den ålder som jag beter mig som jag vore i?
Fast nu ger jag väl egentligen fan i ålder, och om jag verkar vara 13 eller 23 spelar egentligen ingen roll. Men eftersom en del tydligen tror att jag är äldre så kan det ju vara kul att reflektera över. Och när jag är inne på det så har jag en fråga till min mamma. Tycker du att det är stor skillnad på jag och Pettan? Eller är du så inne på att det skiljer två år mellan oss?
Hursom, ålder som siffra och människa som person. Jag skulle lika gärna kunna bli ihop med en 27-åring som en 20-åring om det var så, sån stor roll spelar det ju inte. Och det viktigaste är ju ändå människan bakom personnummret. Men ändå, det är kul att fundera på. Fast ska sanningen fram så känner jag mig som en liten tant ibland. Jag är världsbäst på korsord bland annat. Och jag vill börja mangla. Och nu ska jag nog sluta nu känner jag, för annars börjar jag väl avslöja min fascination för handarbeten och klassisk musik. Hagh!
N'ght!
För även om jag är riktigt löjlig ibland och bara är oseriös och skrattar så vill jag ju självklart bli tagen och sedd som en seriös människa. Jag vet att jag ibland gör mig dummare än vad jag är, fast det kan ju bero på mitt jobb. Människan och psykologin där. Så det gör ingenting att folk tror att jag är äldre än vad jag egentligen är, som sagt, det är kul!
Och när jag tänker efter så frågar jag aldrig folk om deras ålder heller. Jag hänger med det som jag gillar, och då har det kommit fram till att folk är allt från 19 till 33 år.
Men, ett stort men här, att det kan ju vara mycket möjligt att det märks i lite mer seriösa relationer (kompisar som kompanjoner). För om jag verkar äldre så kanske det inte är så konstigt att jag trivs bäst ihop med äldre människor? Fast jag gillar ju yngre också (oj vad det där lät fel). Men ja, ni fattar vad jag menar. Sen då om man tänker mina kryss (som det inte är några fel på) så är det ju klart, att med den teorin så kanske de är lite unga i förhållande till den ålder som jag beter mig som jag vore i?
Fast nu ger jag väl egentligen fan i ålder, och om jag verkar vara 13 eller 23 spelar egentligen ingen roll. Men eftersom en del tydligen tror att jag är äldre så kan det ju vara kul att reflektera över. Och när jag är inne på det så har jag en fråga till min mamma. Tycker du att det är stor skillnad på jag och Pettan? Eller är du så inne på att det skiljer två år mellan oss?
Hursom, ålder som siffra och människa som person. Jag skulle lika gärna kunna bli ihop med en 27-åring som en 20-åring om det var så, sån stor roll spelar det ju inte. Och det viktigaste är ju ändå människan bakom personnummret. Men ändå, det är kul att fundera på. Fast ska sanningen fram så känner jag mig som en liten tant ibland. Jag är världsbäst på korsord bland annat. Och jag vill börja mangla. Och nu ska jag nog sluta nu känner jag, för annars börjar jag väl avslöja min fascination för handarbeten och klassisk musik. Hagh!
N'ght!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar